Spookhead

Hittade denna artikel, publicerad i tisdags, av Thomas Sowell, där han sätter fingret på hur människor med en stark tro på ett mål får dem att bortse från vad som faktiskt är den bästa vägen att nå dit. Istället för att agera rationellt utifrån ett realistiskt och pragmatiskt synsätt, tenderar de att bli naiva och önsketänkande, vilket kan vara mycket farligt.

"When economist Roy Harrod asked one of his friends whether she thought that disarming Britain would cause Hitler to disarm, her reply was: 'Oh, Roy, have you lost all your idealism?'

In other words, it was not really about which policy would produce what results. It was about personal identification with lofty goals and kindred souls."

Här spelade det alltså ingen roll huruvida fred uppnås, om det inte görs med "rätt" metod, även om den metoden skulle innebära ett långt och utdraget lidande för många människor. Det syntes viktigare för idealisten att tillhöra gruppen "fredsaktivister", än att man faktiskt uppnådde fred.

"Peace" movements are not judged by the empirical test of how often they actually produce peace or how often their disarmament tempts an aggressor into war. It is not an empirical question. It is an article of faith and a badge of identity.

Människor som har en sådan övertygelse är inte intresserade av att diskutera saker som konsekvensanalyser eller kostnader för genomförandet av sina idéer. De kan inte kompromissa. Därför blir de fundamentalister. Att tänka "rätt", tillhöra "rätt" grupp, och att därmed få känna sig moraliskt överlägsen, är viktigare än att se vilken metod eller väg mot målet som är effektivast.

Sowell citerar också T.S. Elliot för att förstärka sin tes:

"Half the harm that is done in this world is due to people who want to feel important. They don't mean to do harm -- but the harm does not interest them. Or they do not see it, or they justify it because they are absorbed in the endless struggle to think well of themselves."

Detta fundamentalistiska förhållningssätt är farligt. Det kan slå över i att man börjar anse att målen helgar medlen. Man börjar se alla som inte är med en som emot en, som fiender, och därför som acceptabla måltavlor (eller att de som drabbas ändå inte var oskyldiga i deras ögon) för aktioner.