Spookhead

En Temo-undersökning visar på att folk är rädda för att säga vad de tycker på jobbet, att säga emot chefer eller att prata om fel och brister med kollegor, eller till journalister.

Om denna undersökning ligger nära sanningen är en annan fråga. Man frågar efter hur något upplevs, vilket är högst subjektivt. Om det verkligen förehåller sig så har man inte tagit reda på (och frågan är om det låter sig göras). Att de som svarat på enkäten låtit sig påverkas av händelserna kring Connex och den avskedade fackordföranden Per Johansson är också högst troligt. Man kan också tänka sig att man svarar att man upplever det svårare, just för att sätta press på arbetsgivare och få ökad makt till det egna facket och öka dess möjligheter att agera och protestera.

Hur det än ligger till så är det anmärkningsvärt. Arbetsgivare borde inte vara rädda för kritik. Chefer bör inte omge sig med ja-sägare och nickedockor om de vill nå framgång och ta kloka beslut. Dock är det ofta så det blir och det är på grund av högst mänskliga faktorer.

Samtidigt har facken mycket makt idag och jag tror att det gör det svårt för dem att ta ett nej från arbetsgivaren. Facken är gärna kvicka med konfliktåtgärder eller hot om dylika vid minsta motgång.

Värre i det offentliga
Man skulle dock lätt kunna tro att offentlig sektor är ett fördömme. Att det där är "demokratiskt" styrt och att cheferna inte behöver lyssna på det eviga "vinstintresset", utan kan sätta människorna före systemen och hela det vanliga pratet. Naturligtvis är det inte så i verkligheten.

"Offentliganställda känner tydligare av den tilltagande tystnaden. 54 procent svarar att möjligheterna att framföra kritik har minskat, mot 43 procent av de privat anställda."

Anställda i offentlig sektor anser alltså det är svårare att säga vad de tycker än de i privat. Varför är det så i det socialdemokratiska Sverige?