torsdag, december 15, 2005Ett nedslag i verkligheten
Detta är sant. Jag har fått det berättat för mig av en person jag litar på. Så här kan det gå till, någonstans i det sjuka bidrags-Sverige:
En person på 32 unga år har skadat sin rygg och är sjukpensionär. En mycket trist historia. Han kan inte jobba på grund av ryggen, utan lever alltså av skattemedel. Han har fångats upp av systemet. Nu tänker han starta eget företag inom tillverkningsindustrin. Problemet, för honom, är dock att det naturligtvis inte går för sig att driva firma och vara sjukpensionär samtidigt. Därför har han en god vän som han skall driva firman tillsammans med. Eller rättare sagt, hans vän kommer stå för firman, den 32-årige sjukpensionären skall arbeta svart i bolaget. De båda planerar också att ta in hantverkare för att utföra visst arbete åt firman. Behöver jag säga att de kommer arbeta svart? Att sedan sälja en del av sin produktion svart ser de som en självklarhet. Denna 32-åringe sjukpensionär, som alltså tänker driva en firma med hjälp av bulvan och sälja svart, tycker dock samtidigt att det är helt rätt att företagen har fått ta ökade kostnader för anställdas sjukskrivningar. Denna mentalitet finns alltså hos människor i dag, i Sverige, på riktigt. Och jag tror inte den är ovanlig alls.
Comments:
Är man då helt ansvarfri som människa? Att någon utnyttjar systemet, är det verkligen systemets fel? Eller är det bara ett sätt att rättfärdiga sitt eget utnyttjande av systemet?
Som att: "det är inte mitt del att jag jobbar svart samtidigt som jag får sjukpenning..." Det är synd att det generöst tilltagna sociala skyddnät vi har, blir utnyttjat. Men problemet ligger inte i systemet, utan att folk i gemen inte känner tillräckligt stark delaktighet i samhällsgemenskapen för att förhindra att de medvetet luras och ljuger för att nå personlig vinning. Det kanske funkar dåligt, men det hjälper också människor. Det glömmer vi väldigt lätt...
jag tror att ansvaret ligger både hos systemet och människan. systemet skapar fel incitament. det belönar inte de dugliga och arbetssamma, utan bestraffar dem med höga skatter och bördor för att försörja de som inte arbetar.
frågan vi måste ställa är, VARFÖR känner man inte delaktighet? svaret, tror jag, ligger i att stora kollektiva system är anonymiserande och förminskar individen. man blir inte delaktig genom att betala höga skatter och lasta över ansvar på andra. klart att människan bör följa de regler som finns. de som hycklar så som denne 32-åringing - som vill ha kakan och äta upp den, samt få den betald av skattepengar, tycker jag inte förtjänar att få leva på mig och andra. jag är absolut inte emot ett system som hjälper människor, men vi måste faktiskt fråga oss HUR vi hjälper och vilka incitament vi skapar för oss.
Ja, det är en svår fråga att besvara.
En annan sak som slår mig är hur vi alla - även jag - känner/känner till någon eller några som "fuskar" (en snäll omskrivning av bedrägeri, egentligen), men att ytterst få av oss är beredda att anmäla personen i fråga och enkelt bekämpa utnyttjandet av vårt skyddsnät. Även fast detta är ett enkelt sätt att bekämpa bristerna i systemet, och ett bättre sätt än att helt enkelt avskaffa dem. Men det för oss återigen tillbaka till diskussionen om delaktigheten. Varför ta ansvar för något (det sociala skyddsnätet) som inte har med oss att göra?
jag skulle inte anmäla någon som utnyttjade systemet men som samtidigt var fullt medveten om det och önskade/röstade för ett annat system när det gäller. att utnyttja systemen är i mina ögon att se till sitt egna intresse som skattebetalare att få tillbaka/behålla så mycket som möjligt. det är den lilla människans tysta uppror mot makten.
hycklare som först röstar på sossarna och sen fuskar med bidrag borde nitas åt direkt. och naturligtvis är det så att benägenheten att bry sig om och vårda något blir större ju närmare sig själv man har det. det man äger vårdar och ta man ansvar för, medans gemensamma ägor blir ingens ansvar. ett socialt skyddsnät som skall täcka in varenda detalj i livet från födsel till död blir för oöverskådligt, byråkratiskt och omfattande att man inte känner någon kontroll över det. det kan faktiskt vara så enkelt. ett skattefinansierat grundskydd, men att man sedan själv får bygga på med extra privata försäkringar är en lösning.
"det är den lilla människans tysta uppror mot makten"
Det är ju tyvärr ett uppror som slår blint och snarare drabbar de ärliga bidragstagarna än "makten". Så jag kan inte hålla med. Det är en dålig och egoistisk metod att visa sitt missnöje på. Post a Comment Links to this post: << Home |
About Me
Desillusionerad, nu trettioåring som varken kan sitta still i båten eller tiga i församlingen längre. Gillar frihet, samt vinylskivor med dunka dunka och blip-blop. Campaigns & activism
BlogishBlogs
Culture & MusicFun politicsArchives
|
