Spookhead

Som på ett brev på posten med tanke på mitt inlägg innan julen kom idag en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet (via Erixon). Där skriver Stefan Hedlund, professor i öststatsforskning vid Uppsala universitet om regeringens sätt att (inte) hantera makten och det ansvar som följer på den och han tar avstamp i tsunamikatastrofen:

"Göran Perssons verkliga ansvar ligger, som många rätteligen har noterat, i att han så länge har vägrat att lyssna till de krav ett flertal utredningar och kommissioner har fört fram på inrättande av en funktion för krisberedskap."

Undfallenheten att skapa en beredskap är ett så stort tjänstefel att vilken annan person på chefsbefattning i det privata näringslivet hade fått sparken omedelbums för liknande slapphet och inkompetens. Persson har tur som sitter på demokratiskt mandat och måste röstas bort.

En del socialdemokratiska, eller regeringsvänliga, bloggare har framhållit att en borgerlig regering inte skulle kunna ha skött saken bättre. Men det, menar Hedlund mycket riktigt, är ett helt irrelevant argument

"...av det enkla skälet att det är lika verksamt eller verkningslöst i båda riktningarna".

Att det finns andra som hypotetiskt sett också kunde ha misskött sig, bör inte undanta den som faktiskt misskött sig från sitt ansvar. Sitter man vid makten har man ansvar! Det är helt orimligt att påstå något annat.

Det som är allvarligast är det jag påpekade i mitt inlägg. Att ingen i regeringen vet något, ser inga brister, och de tar inget ansvar.

"Vad vi här närmar oss är det kanske mest osunda av allt, en i övrigt allt sjukare svensk politisk kultur, nämligen det makthavande partiets allt skickligare dribblande med frågan om ansvar. Vi lever nu i ett land där maktens propaganda har lyckats övertyga undersåtarna om att tagande av politiskt ansvar är liktydigt med att aldrig behöva räkna med några andra konsekvenser än de som bestäms av makthavaren själv."

Detta är allvarlig kritik, oavsett vilket parti som hade suttit vid makten! Vi har ett grovt systemfel, skapat av en socialdemokrati som velat skydda sig själva. Hedlund avslutar:

"På detta vis, och med utnämningsmakten som främsta understödjande instrument, håller Göran Persson på att skapa en politisk klass som inte längre anser sig lyda under samma lagar, och som inte längre bekänner sig till samma
moral, som vi andra förväntas respektera och leva under. Det är inte bara konstitutionellt tveksamt. Det är i grunden djupt omoraliskt, och på sikt mycket skadligt för den allmänna samhällsmoralen. Det är dessa frågor konstitutionsutskottets granskning av Storfurst Göran egentligen borde handla om."